Det behövs ljus för att driva bort mörker, det visste de, dessa män i silver och guld. Rakryggade stod de i en ring runt ett stort bål klätt med hö och björkved. Uppe på bålet stod tre kvinnor fastbundna, tårarna rann på den yngste kvinnan, blott sjutton år gammal men redan en troende av mörkret och dess falska gudinna Cassandra.
Silvertrumpeter hördes vid porten som sakta öppnades, lord Tassius den andre, herre och beskyddare av östra gränsen, red in på borggården med sina livvakter.
Han hoppade snabbt ned från sin springare, slängde tyglarna till en väntande page, Senter, vaktkaptenen, kom honom till mötes.
"Min lord, vi har väntat på er, männen är förväntansfulla på att se er förvisa mörkrets slavar." Tassius log och klappade mannen på axeln,
 "då får vi inte låta ljusets söner vänta för länge, är allt redo? Har prästen gjort sitt och ritat upp skyddande symboler runt bålet?"
"Allt är redo herre, må ljuset skydda er."
"Må det skydda oss alla kapten."
Lord Tassius gick med raska steg upp till balkongen där han överblickade borggården, nöjd med vad han såg av uppställningen av sina män och att bålet var redo gav han Senter order om att börja.
Facklorna kastades och bålet började brinna, snart brann både ved och klänningarna kvinnorna bar. Skriken ekade mellan borggårdens väggar för att sedan tystna, allt som hördes var knastret från elden som förtärde ben och kropp. Lorden log och ropade till sina män, "må de brinna till tidens sista eld förglöder." Riddarna började slå svärden mot sköldarna och mässade hans namn, Tassius! Tassius! Tassius!
Ett par timmar senare när skymningen lagt sig över lordens huvudstad smög svartklädda kvinnor och män sig ut till de närliggande skogarna och samlades vid ett stenbord som rests under en sommarek ett hundratal meter in i skogen.