Det behövs ljus för att driva bort mörker, det visste de, dessa män i silver och guld. Rakryggade stod de i en ring runt ett stort bål klätt med hö och björkved. Uppe på bålet stod tre kvinnor fastbundna, tårarna rann på den yngste kvinnan, blott sjutton år gammal men redan en troende av mörkret och dess falska gudinna Cassandra.
Silvertrumpeter hördes vid porten som sakta öppnades, lord Tassius den andre, herre och beskyddare av östra gränsen, red in på borggården med sina livvakter.
Han hoppade snabbt ned från sin springare, slängde tyglarna till en väntande page, Senter, vaktkaptenen, kom honom till mötes.
"Min lord, vi har väntat på er, männen är förväntansfulla på att se er förvisa mörkrets slavar." Tassius log och klappade mannen på axeln,
 "då får vi inte låta ljusets söner vänta för länge, är allt redo? Har prästen gjort sitt och ritat upp skyddande symboler runt bålet?"
"Allt är redo herre, må ljuset skydda er."
"Må det skydda oss alla kapten."
Lord Tassius gick med raska steg upp till balkongen där han överblickade borggården, nöjd med vad han såg av uppställningen av sina män och att bålet var redo gav han Senter order om att börja.
Facklorna kastades och bålet började brinna, snart brann både ved och klänningarna kvinnorna bar. Skriken ekade mellan borggårdens väggar för att sedan tystna, allt som hördes var knastret från elden som förtärde ben och kropp. Lorden log och ropade till sina män, "må de brinna till tidens sista eld förglöder." Riddarna började slå svärden mot sköldarna och mässade hans namn, Tassius! Tassius! Tassius!
Ett par timmar senare när skymningen lagt sig över lordens huvudstad smög svartklädda kvinnor och män sig ut till de närliggande skogarna och samlades vid ett stenbord som rests under en sommarek ett hundratal meter in i skogen.

Detta förbannade mörker... I snart två månader har det legat över landet och det växer mer o mer för varje dag. Varje dag är lite gråare och livet ter sig mer och mer meningslöst, att vakna till samma skuggor man somnade till gör bara att kroppen och sinnet blir tungt och kraftlöst.
Min historia börjar som många andras med ett möte.
Genom skogarna i närheten av gränsen till Turcan, baronernas rike, färdades sex varelser med mörkgröna kåpor tätt slutna runt sig. De rörde sig med snabba steg men nästan ljudlöst genom den gråa dimman som slöt sig bakom dem när de passerat. Ledaren var huvudet längre än sina följeslagare och var kraftigt byggd, de andra gick lätt framåtlutande med varsin kista av ek i famnen.
Efter ett tag kom de till en liten glänta, där fanns ett altare tillägnat Kreok, åskans och vindens gud. Kistorna bars fram till altaret och öppnades, de fem varelserna hällde ut en blandning av silver guld och koppar på marken. När det sista myntet hällts ut tog de sex och gick ned på knä, ledaren skrek ut gudens namn, "KREOK! Vi, dina trogna sista präster är här." hans skrik ekade mellan träden... "Vi kommer med gåvor värdiga dig och ber dig om vägledning".
I flera minuter satt de i tystnad och väntade på den kalla våta marken, en hård vind kom farande, kåporna slets av från deras kroppar och blottade seniga gröna varelser med rött hår som hängde i testar med gula stora ögon. En blixt slog ned, deras gud hade kommit.
Kreok var klädd i en silverskimrande rustning med guldinläggningar över bröst och armar i form av blixtar, hans hår var illrött och format som en lejonman. Stora gula ögon såg ned på sina tillbedjare med förakt i blicken.
 "JAG HAR KOMMIT",
 Den större av prästerna reste på sig och bugade sen djupt innan han tog till orda.
"Vår gud, ditt folk behöver dig. Vi jagas av baron Lamar och hans trupper, vårt tempel brändes ned natten till igår och våra bröder och systrar dräptes i hundratal."
Tårar rann nedför hans kinder när han berättade om slakten på vänner och familjemedlemmar.
 "Dessa skatter var allt vi fick med oss som vi skänker dig o störste av gudar med hopp om att du hjälper oss hämnas ditt folk."
Kreok stod skakande med gnisslande tänder, hans huvud flög bakåt när ett vrål av sorg spreds mot himlavalvet.
 "MINA BARN, NI SKA FÅ ERAN HÄMND!!" "GÅ NORRUT I TRE DAGAR TILLS NI NÅR SLÄTTEN; DÄR SKA JAG SKAPA EN ARME ÅT ER".
Med ens var både guldet och Kreok försvunnen, de sista sex av sitt slag var nu klädda i rustningar liknande sin guds, ännu en gåva tänkte de och började sin resa norrut...

                                                           slut på del ett

 På en hög tron, silverfärgad med gröna smaragder, satt baron Lamar. Han var en kort och överviktig man med svart hår och mitt i hans stora bleka ansikte fanns det en stripig mustasch som hängde ned på kinderna.
Lamar var inte en glad man vanligtvis men nu hade hans humör nått nya höjder, framför hans tron satt en riddare på knä. Riddarens namn var Slugbane och var en av Lamars närmaste män och den man som lett anfallet på Kreokstemplet natten innan, han hade fört med sig tungt guld, ädelstenar stora som gåsägg och även befriat många fångar som skulle ha slaktats på Kreoks blodiga altare. Men det hade inte varit tillräckligt för baron Lamar..
. "VAR ÄR ÖVERSTEPRÄSTEN"? Skrek han med saliv rinnande från sina hängande mungipor. "Jag ville se honom förödmjukad i kedjor framför mig inte några små offergåvor", "var är han"?
Slugbane såg darrande upp mot sin härskare. "Min lord och herre", viskade han med en hes röst, "jag har män ute som jagar dem medan vi pratar". "prästerna har flytt in i skogarna, jag har gett Tårglans och hans kompani order att hitta dem och föra dem hit".
Baronen såg tigande ned på riddaren framför honom.
"Skicka honom till mig så fort han är tillbaka". "Har han fången jag önskar ska ni båda belönas, gör mig inte besviken nu för jag vill inte straffa dig min vän".
"Jag drar mig tillbaka till mina kammare nu för att prova mina nya små flickor, se till att få lite sömn nu och hoppas på goda nyheter imorgon".
Lamar gick med snabba steg förbi riddaren och när han hade lämnat tronrummet vågade sig Slugbane upp på fötter. Han stod skakande i några minuter för att sedan bege sig till badhuset, hela hans kropp stank av ingrodd svett och rök så om han skulle kunna somna behövdes en rengöring av kropp och hår.
När han kom in i badhuset kom badmästaren genast fram och hjälpte av honom med rustningen, sedan kom 2 nakna unga flickor och förde han ned i varmvattnets härlighet, badmästaren hörde stön av smärta och njutning där han satt och tvättade och skrubbade rustningen ren. kanske han skulle leka med flickorna efter riddaren tänkte han och log...

Tårglans var inte ett nöjt befäl, han hade hellre befunnit sig i en bekväm och varm ölstuga med sina män istället för att klafsa runt i en dimmfylld skog utan slut. Han hade trott att efter nattens slakt skulle de få vila och fira sin seger över Kreoksdyrkarna och deras blodtörstiga gud, hade det inte varit för Slugbanes order så hade det skett. Nu förbannade han allt som var fel, mörkret, dimman, skogen ja till och med baronen och hans dåraktiga planer. Fem spejare hade skickats i förväg utan rustning och bara ett kortsvärd för försvar, de skulle röra sig obehindrat genom snår och buskar, ingen hade ännu återvänt för att rapportera.
Tårglans och hans kompani hade utan svårighet förföljt prästerna tills de hade kommit fram till gläntan med altaret, där försvann alla spår, nu flera timmar senare var de helt vilse. Han stannade trött och ropade till sina män, "vi vilar här tills spejarna kommer tillbaka", hans närmaste befäl Tieri kom skyndande för att få nya order.
"Sätt ut vakter runt oss och försök få lite vila", "Jag är dödens trött".
Tieri såg sin befälhavare lägga sig mot ett träd för att genast somna, vakter posterades ut innan han vågade få lite sömn själv, Tårglans straffade hellre än belönade. Två timmar förflöt sedan väcktes kompaniet, två spejare var tillbaka med nyheter, de hade funnit skogens slut ett par mil framåt.
Tårglans hade fått lite energi tillbaka och drev sina män skoningslöst genom skogen tills de några timmar senare såg ett grådaskigt ljus spridas genom det mörka helvete de tagit sig igenom.
Öknen spred ut sig framför deras ögon, till deras lycka låg också en stad nedanför dem, den hade inga murar eller försvarsställningar som gick att se, bredvid flöt en glittrande flod fyllt av sötvatten som höll staden vid liv.
Vår lycka har vänt, tänkte dem, när de marscherade ned från krönet mot staden.

Stadens namn var Enslingen och deras lite drygt två hundra invånare såg med förvåning på när en liten arme kom tågande från mörkerskogen ned mot deras stad, larmklockan klämtade medans man sprang för att hämta vapen och gömma fru och barn.
När Tårglans och hans kompani kom in i staden möttes de av ett sextiotal män beväpnade med långa knivar, spjut, enstaka sköldar och yxor, han beordrade halt. Hans män ställde upp i raka led bakom sin härförare med vapnen dragna, ingen ville ge bönderna ett övertag. Tieri röt åt dem att stoppa undan svärden och försöka se ut som soldater istället för rädda höns.
Med Tieri snett bakom sig gick Tårglans sakta framåt mot de beväpnade stadsborna, när det bara skilde några meter mellan dem stannade han.
"Mitt namn är riddar Tårglans, befäl i baron Lamars tjänst". "Jag och mina män har inga fientliga avsikter mot er och eran stad utan letar efter ett halvt dussin präster som dyrkar dödsguden Kreok, vi tappade bort deras spår i skogen och allt vi behöver nu är lite mat, vila och information".
Männen som stod framför honom delade på sig och släppte fram en äldre man i femtioårsåldern, han hade  ljust hår och skägg och hans rustning var en blandning av metall och skinn som han hade fått på sig i brådskan. "Jag är Senser, ålderman och krigsledare här, ni är välkomna här, ni och ert befäl kan sova på värdshuset medans era män kan slå läger vid floden så slipper vi störa varandra".
Tieri tog hand om männen medans Tårglans gick mot värdshuset, han såg en en träskylt hängande utanför ett större hus och gick mot det. på skylten fanns en bild av en stor fisk och namnet Lerfisken fanns inhugget under den. Värdshuset var snyggt och prydligt med en stor eldstad vid ena väggen, bord och träbänkar stod utplacerade i raka linjer och på varje bord stod en liten lermugg med blommor i.
Till riddarens förvåning dök en vacker blond kvinna upp bakom ölskänken längst in i rummet, han tog genast av sig hjälmen och bugade sig djupt.
"God middag min bäste kvinna, mitt namn är riddar Tårglans och jag söker värdshusvärden".
Kvinnan tittade leende mot den smutsiga och leriga mannen framför henne. "Det är jag som äger det och jag som sköter det bäste herr riddare, jag heter Cinda och vad jag kan se behöver ni nog ett rum och ett bad":
Tårglans följde fascinerad Cinda in till ett rum med en stor badbalja mitt i rummet.
"Behöver ni hjälp att ta av rustningen herr riddare" frågade den alltjämt leende skönheten.
"Bara spännena på ryggen sen klarar jag resten fru Cinda". Tårglans kände sig mer och mer besvärad när hon började lossa på hans rustning. När sista spännet hade gått upp och bröstplåten lossnade tog kvinnan och fyllde karet med varmvatten som hade stått och kokat i köket, precis innan hon stängde dörren så han kunde klä av sig enskilt sa hon, "förresten, det är fröken Cinda, inte fru".
När han fått tvätta av sig och tagit på sig någorlunda rena kläder kände sig Tårglans som en ny människa igen, rustningen lämnades kvar på golvet för rengöring och polering medans det var dags att fråga ut Senser om de försvunna prästerna.
Värdshuset hade hunnits fyllas av hungriga öltörstande män och kvinnor av allehanda folkslag, vid ett hörnbord satt hans fem högsta befäl, ätandes en köttgryta med rovor som de åt med hjälp av färskt bröd de doppade i grytan. Tårglans satte sig bredvid sin sergeant vars namn var Albor, Cinda hade sett honom komma in och serverade han en tallrik gryta med bröd.
Maten försvann snabbt ned i hungriga mäns strupar, Tårglans lutade sig belåtet bakåt medans hans befäl reste sig för att gå och kontrollera att mannarna skötte sig,
 "se till att sätta ut vakter runt staden", sa riddaren. Tieri satt kvar bredvid honom, "ingen fara herre, jag sa till om det innan vi åt. Vi har vakter uppe vid skogen och vid slätten, jag pratade med åldermannen när ni fräschade upp er, han sa att deras jägare har hittat spår som leder från skogen rakt ut på slätten. Jag skickade iväg några man för att följa spåren för att sedan rapportera tillbaka".
"Vi väntar här över natten så männen får vila", Tårglans klappade sin närmaste man på axeln, "jag tror jag drar mig tillbaka till rummet, väck mig om de har hittat dem och skicka någon att göra rent min rustning, jag kommer nog få användning för den imorgon".
Tieri såg på medans hans herre gick och frågade fröken Cinda om sitt rum och snart följde han henne uppför trappan, han funderade på att ta en öl och njuta av sin ensamhet. "Bäst att låta bli, jag tar nog en runda och ser om vakterna har somnat än", han smålog för sig själv och lämnade snabbt värdshuset.
Rummet som Tårglans hade för natten var lagom för hans nuvarande behov. Det bestod av en stor säng, en kista för sina ägodelar, mörka gardiner hängde för fönsterna och på golvet låg en handvirkad matta. Cinda gav honom en nyckel till dörren, "duger detta min lord? sängen är nybäddad  med rena lakan". Hon ställde sig väldigt nära honom, "var det något annat ni önskade" frågade hon med huvudet lite på sned.
Tårglans svalde hårt och stammade fram att det var bra så. Cinda drog med ena handen längs hans jacka, "är det riktigt säkert min lord, ni behöver bara be om det så är det ditt",sedan skrattade hon till, kysste han snabbt på kinden och försvann ut ur rummet. "Dessa frestelser" tänkte han och började klä av sig för att sedan lägga sig, sängen kändes mjuk och skön mot hans skinn och sömnen kom snabbt.
ett par timmar senare öppnades hans dörr...

De män som hade fått i uppdrag att följa spåren var inte särskilt lyckliga individer, i flera timmar hade de tagit sig fram i mörkret och hade ingen aning om var de var och vad de skulle göra härnäst.
Spanarnas ledare var den beryktade Strålbåge av kattklanen, han var i femtioårsåldern men fortfarande undgick inget hans ögon och öron så när han hörde sina män klaga om vad de skulle göra vände han snabbt om och morrade till. Hans män tvärstannade, de ville inte ha Strålbåges ilska över sig.
"Vad är det för män jag har bakom min rygg", "krukor eller sökare"? De såg nervöst på honom, hans missfärgade huggtänder klippte till i luften när han talade och hans tal lät som en hostig rossling.
"Våra order är att följa spåren och nu i mörkret är det rätt kört", "vi vilar här och väntar in morgonen och hoppas att ni finner modet igen". Strålglans kände deras blickar i ryggen när han med raska steg gick mot en samling av buskar och småträd i närheten där han skulle få lite skydd mot blåsten.
När de hade ätit sina ransoner av torkat kött och torra färdkex som de sköljde ned med ljummet vatten la de sig alla i en gemensam klunga för att behålla värmen, deras ledare satt ensam vid ett av de småväxta träden och stirrade ut i mörkret en lång stund innan sömnen fann honom.
Gryningen kom alldeles för snart för de trötta spanarna, de väcktes av trampet från marscherande fötter och skramlandet från tusentals rustningar. Strålbåge var försvunnen och hans dussin spanare som yrvaket vaknade till liv möttes av en syn de helst av allt hade velat slippa. Rakt mot deras undanskymda lägerplats kom en hel arme tågande, led efter led av storväxta rustningsklädda varelser som rev upp ett moln av damm och smuts där de tog sig fram. Fanor i rött, guld och grönt bars i täten där sex varelser med identiska silverrustningar red på stora silverödlor som spottande svängde på sina långa halsar.
Armen passerade förbi spanarna som skakande försökte hålla sig stilla bland buskarna och hade dem bara hållit sig stilla skulle de nog ha överlevt lite längre än vad de nu gjorde. En av öknens många underbara små kelgrisar försökte också gömma sig från alla stampande fötter, den snedögda burkormen, den gjorde misstaget att kräla över benen på en av spanarna, hans namn var Alisan och tyvärr var han dödsrädd för ormar och kräldjur. Han flög upp från sitt gömställe skrikande och efter bara några sekunder var han förvandlad från en levande ung man till en väldigt slaktad död kropp vars blod rann i pölar, hans kamrater gjorde misstaget att försöka fly och följde snabbt Alisan till dödens kalla värld  Enios.